Torsdag morgon och vaknar med huvudvärk, det känns att det kommer att bli en jobbig dag. Dock börjar den bra med ett trevligt möte och vi gick igenom vissa uppdelningar inför höstens schema.
Hade ett kortare möte med min blivande chef. På väg till min ordinarie arbetsplats gick jag inom och hämtade mina glasögon, skönt att ha fått tillbaka dom. Migränen slog till ordentligt och jag var tvungen att ta ytterligare en Zomig Nasal och åka hem. Väl hemma mådde jag riktigt illa och fick gå och lägga mig. Som tur var kunde en annan tjej hoppa in för mig på mitt chattpass i eftermiddags.
Satt och bläddrade lite i boken The Spoken Word Revolution (slam, hip hop & the poetry of a new generation). Man fick en cd med boken, där kan man bl.a. lyssna till Aragorn in person, d.v.s. Viggo Mortensen. Han framför bl.a sitt eget poem Weekends. Annars så gillar jag nog ett annat av hans utvalda poem bättre. Hillside, heter den och första versen går så här:
Hillside
We underestimate damage
done to the sky
when we allow words
to slip away
into the clouds.
Ungefär så kanske man känner sig när man har sagt något riktigt dumt och önskar att man hade tänkt efter före.
torsdag 12 april 2007
Onsdag med Blondie.
Onsdagen gick även den i lite mer i ovanlighetens tecken. Jobbet började med ett tidigt möte och fortsatte med kurs hela eftermiddagen. Kursen var väldigt intressant även om jag nog inte fattade allt lika fort som vissa av mina kollegor. Jag behöver alltid sitta och testa och prova mig fram, jag vet om att jag inte är världens snabbaste när det gäller teknik.
Efter kursen gott kaffe och trevligt sällskap med J och O. På kvällen kom min käre make hem efter ett snabb besök i Stockholm, alltid trevligt när han är hemma igen.
Satt och bloggade och lyssnade på en skiva, denna gång på en grupp som fick sitt genombrott på 70-talet. Blondie, som för mig är väldigt förknipad med sångerskan i bandet Debbie (Deborah) Harry, anses av många som ett av de mest inflytelserika punkbanden. Med låten Heart of Glass gjode de stor succé både i Europa och USA 1978. I Storbritannien hade de redan tidigare samma år haft en jättesuccé med låten Denis.
Debbie Harrys spröda men ändå kraftfulla röst är fanatstisk, särskilt i sådana låtar som Heart of Glass och Dreaming, (den senare gjorde Yo La Tengo som en cover på albumet Freedom of Choice: Yesterday's New Wave Hits As Performed By Today's Stars). Däremot är jag inte särskilt förtjust i Call me som fanns med på soundtracket till American Gigolo.
Min absoluta favoritlåt med Blondie har jag kommit fram till att det måste vara Maria. Visserligen kom den inte förrän 1999, d.v.s. 17 år efter att bandet bröt upp. Maria finns på cd:n No Exit och jag tycker personligen att Debbie Harrys röst aldrig har varit bättre. Den kan man verkligen lyssna på och njuta av många gånger.
Debbie Harry är still going strong och turnerar i år med Cyndi Lauper och Erasure i True Colors Show. Jag tycker det är så fantastiskt kul att så många 70-tals artister fortfarande är aktiva inom musiken och turnerar och även släpper skivor.
Innan jag gick och la mig såg jag naturligtvis favoritserien Heroes, äntligen fick man veta vem Sylar är, hu vad spännande!
Efter kursen gott kaffe och trevligt sällskap med J och O. På kvällen kom min käre make hem efter ett snabb besök i Stockholm, alltid trevligt när han är hemma igen.
Satt och bloggade och lyssnade på en skiva, denna gång på en grupp som fick sitt genombrott på 70-talet. Blondie, som för mig är väldigt förknipad med sångerskan i bandet Debbie (Deborah) Harry, anses av många som ett av de mest inflytelserika punkbanden. Med låten Heart of Glass gjode de stor succé både i Europa och USA 1978. I Storbritannien hade de redan tidigare samma år haft en jättesuccé med låten Denis.
Debbie Harrys spröda men ändå kraftfulla röst är fanatstisk, särskilt i sådana låtar som Heart of Glass och Dreaming, (den senare gjorde Yo La Tengo som en cover på albumet Freedom of Choice: Yesterday's New Wave Hits As Performed By Today's Stars). Däremot är jag inte särskilt förtjust i Call me som fanns med på soundtracket till American Gigolo.
Min absoluta favoritlåt med Blondie har jag kommit fram till att det måste vara Maria. Visserligen kom den inte förrän 1999, d.v.s. 17 år efter att bandet bröt upp. Maria finns på cd:n No Exit och jag tycker personligen att Debbie Harrys röst aldrig har varit bättre. Den kan man verkligen lyssna på och njuta av många gånger.
Debbie Harry är still going strong och turnerar i år med Cyndi Lauper och Erasure i True Colors Show. Jag tycker det är så fantastiskt kul att så många 70-tals artister fortfarande är aktiva inom musiken och turnerar och även släpper skivor.
Innan jag gick och la mig såg jag naturligtvis favoritserien Heroes, äntligen fick man veta vem Sylar är, hu vad spännande!
onsdag 11 april 2007
Back to life, back to reality.
Tisdag och full fart igen efter helgen. Kom tidigt till jobbet, men fick straxt en förfrågan om jag kunde hoppa in några timmar på kvällen på den avdelning som jag så småningom ska börja på. Som om inte det räckte så fick jag hoppa in på en annan avdelning också. När jag kom hem var jag helt slut, nästan 12 timmar på jobbet. Fast jag var trött så kändes det ganska bra, både av att ha kunnat hjälpa till och att ha klarat av det.
Väl hemma satte jag bara mig och slappade framför tv:n och ett dubbelavsnitt av House, först på tv4 och sedan på canal+. Hade trevligt sällskap framför tv:n av J och O.
När jag blev ensam så satte jag på det irländska bandet Snow Patrol's senaste skiva, Eyes Open.
Jag har gillat skivan i några månader och min favorit just nu är Chasing Cars, en låt som blev en hit efter att ha spelats i ett avsnitt av Grey's Anatomy. Efter det spelades den också i en säsongsavslutning av serien One Tree Hill. Efter det har Snow Patrol också förekommit i bl.a. Cityakuten och ytterligare avsnitt av Grey's Anatomy. Jag förstår att just den blev en hit för den växer efter hand, men att som Virgin Radio's lyssnare rösta fram Chasing Cars som bästa låt genom tiderna tycker jag är så missvisade att det inte är sant.
Väl hemma satte jag bara mig och slappade framför tv:n och ett dubbelavsnitt av House, först på tv4 och sedan på canal+. Hade trevligt sällskap framför tv:n av J och O.
När jag blev ensam så satte jag på det irländska bandet Snow Patrol's senaste skiva, Eyes Open.
Jag har gillat skivan i några månader och min favorit just nu är Chasing Cars, en låt som blev en hit efter att ha spelats i ett avsnitt av Grey's Anatomy. Efter det spelades den också i en säsongsavslutning av serien One Tree Hill. Efter det har Snow Patrol också förekommit i bl.a. Cityakuten och ytterligare avsnitt av Grey's Anatomy. Jag förstår att just den blev en hit för den växer efter hand, men att som Virgin Radio's lyssnare rösta fram Chasing Cars som bästa låt genom tiderna tycker jag är så missvisade att det inte är sant.
måndag 9 april 2007
Det är inte måndagmorgon, men väl måndagkväll.
Jaha, så är det snart dags att börja jobba igen, känner mig ganska rostig efter både sjukdom och påsklov. Känner mig fortfarande inte riktigt bra och har lite käning av migrän idag.
Har inte gjort särskilt mycket idag, har varit och handlat och fixat lite inför morgondagen bara.
Eftersom det ändå har varit påsk och vi inte har haft så många religiösa inslag tyckte jag att det var dags nu. Så väldigt religiöst var det väl inte, jag satte iallfall på cd-skivan, Ljuva lovsång -Hallelujah moments. Det är inte så förskräckligt som det låter, skivan börjar helt fantastiskt med den så tragiskt bortgågne Jeff Buckleys version av Leonard Cohens underbara sång, Hallelujah.
(Jag gillar även Rufus Wainwrights version av Hallelujah som jag hörde första gången när jag såg första filmen om Shrek.)
Sedan följer ett pärlband av kända artister som Joan Baez, Cat Stevens, Elvis Presley, Stevie Wonder o.s.v. Alla sjunger sånger som har någon sorts religiös överton, men man kanske inte riktigt förknippar Bridge over troubled water eller We Shall Overcome med Pete Seeger med religion, eller? Jag har nog inte gjort det iallafall.
En annan av artisterna på skivan är den amerikanska countrysångerskan Alison Krauss som enligt obekräftade rykten håller på, eller precis har spelat in en skiva med Robert Plant och det är ju verkligen något som jag personlig ser fram emot! Man kan ju inte få för många skivor med mannen som har världens bästa rockröst!!!
Något annat som är jätteroligt är att J och O är tillbaka i Lund efter sitt gotlandsbesök. De verkar ha haft jätteroligt och har hunnit med en massa där. Med sig från gotland hade de också en supertrevlig present från O's föräldrar. Nymalet påskkaffe och ägg i form av marsipanägg, mandelägg och nougatägg, mums!!
Snart dags att kvarta, ska ju tyvärr upp tidigt imorgon.
Har inte gjort särskilt mycket idag, har varit och handlat och fixat lite inför morgondagen bara.
Eftersom det ändå har varit påsk och vi inte har haft så många religiösa inslag tyckte jag att det var dags nu. Så väldigt religiöst var det väl inte, jag satte iallfall på cd-skivan, Ljuva lovsång -Hallelujah moments. Det är inte så förskräckligt som det låter, skivan börjar helt fantastiskt med den så tragiskt bortgågne Jeff Buckleys version av Leonard Cohens underbara sång, Hallelujah.
(Jag gillar även Rufus Wainwrights version av Hallelujah som jag hörde första gången när jag såg första filmen om Shrek.)
Sedan följer ett pärlband av kända artister som Joan Baez, Cat Stevens, Elvis Presley, Stevie Wonder o.s.v. Alla sjunger sånger som har någon sorts religiös överton, men man kanske inte riktigt förknippar Bridge over troubled water eller We Shall Overcome med Pete Seeger med religion, eller? Jag har nog inte gjort det iallafall.
En annan av artisterna på skivan är den amerikanska countrysångerskan Alison Krauss som enligt obekräftade rykten håller på, eller precis har spelat in en skiva med Robert Plant och det är ju verkligen något som jag personlig ser fram emot! Man kan ju inte få för många skivor med mannen som har världens bästa rockröst!!!
Något annat som är jätteroligt är att J och O är tillbaka i Lund efter sitt gotlandsbesök. De verkar ha haft jätteroligt och har hunnit med en massa där. Med sig från gotland hade de också en supertrevlig present från O's föräldrar. Nymalet påskkaffe och ägg i form av marsipanägg, mandelägg och nougatägg, mums!!
Snart dags att kvarta, ska ju tyvärr upp tidigt imorgon.
söndag 8 april 2007
Påskdagens äventyr.
Så mycket äventyr var det kanske inte, men hade vi haft otur kunde vi ha träffat på den bilist som trafikradion gick ut och varnade för. Turligt nog höll vi kanske och tankade precis när den bilisten som man varnade för, passerade i full fart på fel sida, alltså mot den mötande traffiken. I vilket fall som helst såg vi aldrig honom/henne vilket jag är mycket tacksam för.
Hemma hos farmor var det mycket lugnare, det var bara vi och A & M och naturligtvis, farmor. Vi blev bjudna på en liten påskbuffé med bl.a. rökt strutskött och en god skaldjurspaj. Det var jättetrevligt att träffas igen, det var ju ett tag sedan och det är alltid roligt att uppdatera sig om vad som har hänt sedan sist. Sedan är det ju alltid roligt att träffa människor som man har saker och ting gemensamt med och som det känns bekvämt att prata med.
Väl hemma pratade jag också några timmar! med S i telefon, lustigt att tiden bara flyger iväg ibland när man sitter och pratar med kompisar, det var ett tag sedan jag gjorde det sist, så det var jättekul.
När vi körde hem regnade det ganska häftigt och återigen kände jag mig trött och sliten utan att ha gjort något.
Både på vägen dit och hem satt jag och läste Roadrunner -Rockvandringar i 60-talets London av Lars-Åke Madelid, en ganska rolig liten bok som bl.a. tar oss med till de olika klubbarna i swinging London när allt begav sig. Boken ska ses som en ganska översiktlig redovisning av olika klubbar och vilka artister som spelade där någon gång. Boken är alldeles för summarisk för att ge någon form av kronologisk redovisning, men ok, det utger den ju kanske inte heller sig för att göra.
Vad den däremot gör, är att den får en att önska att man hade varit tonåring i London vid den tiden och hade haft alla de här fantastiska klubbarna att gå på och alla de här fantastiska artisterna att upptäcka.
Någon som verkligen upptäckte en massa artister var BBC's numera bortgångne, berömde dj, radiopresentatör och journalist, John Peel. Efter att ha jobbat med diverse i USA i ett antal år kom han tillbaka till England och började jobba för piratradion Radio London. Han spelade en massa bluesmusik och introducerade amerikansk västkustmusik till de brittiska åhörarna, t.ex. Arthur Lee's Love, och Doors. Även sådana giganter som Bob Dylan, Cream, John Mayall and the Bluesbreakers och sedemera Marc Bolan och T. Rex fick extra skjuts av John Peel. När Radio London stängde ner sina sändningar var inte steget långt till BBC och Radio 1, där hans mycket personliga stil som dj gjorde honom lika älskad av artisterna som av vanliga lyssnare. Han var också en flitigt förekommande presentatör av BBC's Top of the Pops.
När vi kom hem var jag tvungen att spela Ever fallen in love (with someone you shoudn't 've). Det är en cover på Buzzcocks gamla mästerverk från 1978 som stora delar av Englands musikelit gjorde som en tributskiva till John Peel efter hans bortgång, där överskottsintäkterna går till Amnesty International. Några av artisterna som deltar är Roger Daltrey (Who), David Gilmour (Pink Floyd), Elton John och sist, men absolut inte minst Robert Plant (Led Zeppelin). Jag tycker att denna versionen slår orginalet med hästlängder men jag är kanske biased.
(Här kan man lyssna på videon, detta kräver Windows Media Player)
I vilket fall som helst köpte jag skivan i London hösten 2005, där kunde man även köpa böcker om honom och en samlingscd med urval av hans favoritartister. Att han verkligen var omtyckt förstår man då man de båda åren efter efter hans död har firat John Peel Day, då en massa band, kända och okända, hyllar honom med spelningar.
(Nu blev jag även sugen på att åka till London, men när är man inte det?)
Jag kom i allfall hem från London med väskan lastad med musikböcker, bl.a. den då nyutkomna biografin över Led Zeppelin av Keith Shadwick, Led Zeppelin - The Story of A Band and their Music 1968-1980. Nu ska jag snart lägga mig men jag ska ytterligare en gång lyssna på Ever fallen in love.
Hemma hos farmor var det mycket lugnare, det var bara vi och A & M och naturligtvis, farmor. Vi blev bjudna på en liten påskbuffé med bl.a. rökt strutskött och en god skaldjurspaj. Det var jättetrevligt att träffas igen, det var ju ett tag sedan och det är alltid roligt att uppdatera sig om vad som har hänt sedan sist. Sedan är det ju alltid roligt att träffa människor som man har saker och ting gemensamt med och som det känns bekvämt att prata med.
Väl hemma pratade jag också några timmar! med S i telefon, lustigt att tiden bara flyger iväg ibland när man sitter och pratar med kompisar, det var ett tag sedan jag gjorde det sist, så det var jättekul.
När vi körde hem regnade det ganska häftigt och återigen kände jag mig trött och sliten utan att ha gjort något.
Både på vägen dit och hem satt jag och läste Roadrunner -Rockvandringar i 60-talets London av Lars-Åke Madelid, en ganska rolig liten bok som bl.a. tar oss med till de olika klubbarna i swinging London när allt begav sig. Boken ska ses som en ganska översiktlig redovisning av olika klubbar och vilka artister som spelade där någon gång. Boken är alldeles för summarisk för att ge någon form av kronologisk redovisning, men ok, det utger den ju kanske inte heller sig för att göra.
Vad den däremot gör, är att den får en att önska att man hade varit tonåring i London vid den tiden och hade haft alla de här fantastiska klubbarna att gå på och alla de här fantastiska artisterna att upptäcka.
Någon som verkligen upptäckte en massa artister var BBC's numera bortgångne, berömde dj, radiopresentatör och journalist, John Peel. Efter att ha jobbat med diverse i USA i ett antal år kom han tillbaka till England och började jobba för piratradion Radio London. Han spelade en massa bluesmusik och introducerade amerikansk västkustmusik till de brittiska åhörarna, t.ex. Arthur Lee's Love, och Doors. Även sådana giganter som Bob Dylan, Cream, John Mayall and the Bluesbreakers och sedemera Marc Bolan och T. Rex fick extra skjuts av John Peel. När Radio London stängde ner sina sändningar var inte steget långt till BBC och Radio 1, där hans mycket personliga stil som dj gjorde honom lika älskad av artisterna som av vanliga lyssnare. Han var också en flitigt förekommande presentatör av BBC's Top of the Pops.
När vi kom hem var jag tvungen att spela Ever fallen in love (with someone you shoudn't 've). Det är en cover på Buzzcocks gamla mästerverk från 1978 som stora delar av Englands musikelit gjorde som en tributskiva till John Peel efter hans bortgång, där överskottsintäkterna går till Amnesty International. Några av artisterna som deltar är Roger Daltrey (Who), David Gilmour (Pink Floyd), Elton John och sist, men absolut inte minst Robert Plant (Led Zeppelin). Jag tycker att denna versionen slår orginalet med hästlängder men jag är kanske biased.
(Här kan man lyssna på videon, detta kräver Windows Media Player)
I vilket fall som helst köpte jag skivan i London hösten 2005, där kunde man även köpa böcker om honom och en samlingscd med urval av hans favoritartister. Att han verkligen var omtyckt förstår man då man de båda åren efter efter hans död har firat John Peel Day, då en massa band, kända och okända, hyllar honom med spelningar.
(Nu blev jag även sugen på att åka till London, men när är man inte det?)
Jag kom i allfall hem från London med väskan lastad med musikböcker, bl.a. den då nyutkomna biografin över Led Zeppelin av Keith Shadwick, Led Zeppelin - The Story of A Band and their Music 1968-1980. Nu ska jag snart lägga mig men jag ska ytterligare en gång lyssna på Ever fallen in love.
Årets konstrunda.
Ja, den var inte så jättelång men inte dessto mindre väldigt trevlig. Vi blev inbjudna på vernissage till R och hans mamma som hade en gemensam utställning i S. Efter en ganska slö morgon gav vi oss iväg. Väl framme blev vi bjudna på god mat och trevligt sällskap. Fick bl.a. några av de godaste bullar jag har smakat.
Tavlorna var verkligen jättefina och jag är djupt avundsjuk på alla som har konstnärliga talanger, vare sig det är konst eller musik. Jag skulle hemskt gärna ha haft lite talang på det hållet själv. Något annat som var jättefint var den fantastiska utsikten över havet. Östersjön visade sig från sin bästa sida, klarblått vatten med vita skumtoppar och nära strandkanten simmade en magnifik svan, han var inte särskilt blyg utan simmade nästan ända fram till oss.
Fick några bra bilder på svanen och havet och när jag väl har lärt mig hur man publicerar bilder ska jag försöka lägga ut några, kanske någon bra bild på det lilla charmtrollet F också?
Vi fortsatte konstrundan på ett mycket modest sätt och besökte MårtenPers Källa som i år hade bl.a. en utställning av Michael Östlund, en av konstnärerna bakom ett av de nya Linnéfrimärkena. Sedan var det dags att åka tillbaka hem. Kände mig ganska frusen och kall, förkylningen har nog kommit tillbaka lite, kröp ihop och somnade på soffan. Godnatt.
Tavlorna var verkligen jättefina och jag är djupt avundsjuk på alla som har konstnärliga talanger, vare sig det är konst eller musik. Jag skulle hemskt gärna ha haft lite talang på det hållet själv. Något annat som var jättefint var den fantastiska utsikten över havet. Östersjön visade sig från sin bästa sida, klarblått vatten med vita skumtoppar och nära strandkanten simmade en magnifik svan, han var inte särskilt blyg utan simmade nästan ända fram till oss.
Fick några bra bilder på svanen och havet och när jag väl har lärt mig hur man publicerar bilder ska jag försöka lägga ut några, kanske någon bra bild på det lilla charmtrollet F också?
Vi fortsatte konstrundan på ett mycket modest sätt och besökte MårtenPers Källa som i år hade bl.a. en utställning av Michael Östlund, en av konstnärerna bakom ett av de nya Linnéfrimärkena. Sedan var det dags att åka tillbaka hem. Kände mig ganska frusen och kall, förkylningen har nog kommit tillbaka lite, kröp ihop och somnade på soffan. Godnatt.
lördag 7 april 2007
Den längsta dagen.
Eftersom långfredagen är årets längsta dag eller i alla fall känns som så, så passade jag på att städa i min garderob. Det är ett sisyfosjobb så det kändes ganska passande att göra det idag. Några sopsäckar senare, och med bara ett kort avbrott för att laga och äta lunch, var vårrengöringen klar för denna gången. Min käre man hade dock en migränliknande huvudvärk så han fick gå och och lägga sig och sova en stund.
Turligt nog blev han bättre, om än inte helt bra. För att pigga upp oss hade vi köpt biljetter till Music and Lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det var tur eftersom filmen var jättetrevlig. En småmysig och varm historia som man blev glad av att se. Att Hugh Grant var så pass bra på att sjunga förvånade mig. Filmens 80-tals video är såå rätt och så på pricken 80-talet vad det gäller kläder och frisyrer som jag minns det.
Hur kunde den i mitt tycke så fantastiska 70-tals musiken med synliga attribut som långa vackra lockar, blommiga skjortor, putande läppar och långa härliga gitarrsolon, ja allt vad 70-tals rocken stod för, eller den mera androgyna glamrocken utmynna i 80-talets ganska slärstukna syntmusik med midjekorta jackor och välputsade frisyrer?
Jag är dock inte förvånad äver att jag gillade filmen, jag brukar gilla filmer som Hugh Grant är med i, t. ex. Love Actually, Bridget Jonesfilmerna och Fyra bröllop och en begravning. I den sista Bridget Jones filmen var dock de båda manliga huvudrollerna den största behållningen. Att "Bridget" så totalt flippade ut var ganska tråkigt, och visst kunde Renée Zellweger ha haft mer än två ansiktuttryck? Nej där var det Hugh Grant och Colin Firth som tog hem de komiska poängerna.
Alltså har det inte blivit mycket vare sig läst eller lyssnat. Men tack vare Music and Lyrics har dock inte dagen varit helt musiklös, jag upptäcker att jag går och nynnar på PoP! Goes my heart. Den är faktiskt ganska gullig.
Något annat som är gulligt är det MMS som J skickade till mig idag. Hoppas att ni hade roligt på släktmiddagen.
Nu är det snart dags att gå och lägga sig men innan dess ska jag lyssna på Heartbreaker och min absoluta Led Zeppelinfavorit Kashmir, jag tror jag skulle kunna lyssna på den en hel dag i sträck. Hm, det kanske jag ska prova på en dag, bäst att inte göra det när min käre man är hemma dock, han skulle säkert tycka att det är en legitim skilsmässoorsak.
Turligt nog blev han bättre, om än inte helt bra. För att pigga upp oss hade vi köpt biljetter till Music and Lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det var tur eftersom filmen var jättetrevlig. En småmysig och varm historia som man blev glad av att se. Att Hugh Grant var så pass bra på att sjunga förvånade mig. Filmens 80-tals video är såå rätt och så på pricken 80-talet vad det gäller kläder och frisyrer som jag minns det.
Hur kunde den i mitt tycke så fantastiska 70-tals musiken med synliga attribut som långa vackra lockar, blommiga skjortor, putande läppar och långa härliga gitarrsolon, ja allt vad 70-tals rocken stod för, eller den mera androgyna glamrocken utmynna i 80-talets ganska slärstukna syntmusik med midjekorta jackor och välputsade frisyrer?
Jag är dock inte förvånad äver att jag gillade filmen, jag brukar gilla filmer som Hugh Grant är med i, t. ex. Love Actually, Bridget Jonesfilmerna och Fyra bröllop och en begravning. I den sista Bridget Jones filmen var dock de båda manliga huvudrollerna den största behållningen. Att "Bridget" så totalt flippade ut var ganska tråkigt, och visst kunde Renée Zellweger ha haft mer än två ansiktuttryck? Nej där var det Hugh Grant och Colin Firth som tog hem de komiska poängerna.
Alltså har det inte blivit mycket vare sig läst eller lyssnat. Men tack vare Music and Lyrics har dock inte dagen varit helt musiklös, jag upptäcker att jag går och nynnar på PoP! Goes my heart. Den är faktiskt ganska gullig.
Något annat som är gulligt är det MMS som J skickade till mig idag. Hoppas att ni hade roligt på släktmiddagen.
Nu är det snart dags att gå och lägga sig men innan dess ska jag lyssna på Heartbreaker och min absoluta Led Zeppelinfavorit Kashmir, jag tror jag skulle kunna lyssna på den en hel dag i sträck. Hm, det kanske jag ska prova på en dag, bäst att inte göra det när min käre man är hemma dock, han skulle säkert tycka att det är en legitim skilsmässoorsak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
