Påskdagens äventyr.

Så mycket äventyr var det kanske inte, men hade vi haft otur kunde vi ha träffat på den bilist som trafikradion gick ut och varnade för. Turligt nog höll vi kanske och tankade precis när den bilisten som man varnade för, passerade i full fart på fel sida, alltså mot den mötande traffiken. I vilket fall som helst såg vi aldrig honom/henne vilket jag är mycket tacksam för.

Hemma hos farmor var det mycket lugnare, det var bara vi och A & M och naturligtvis, farmor. Vi blev bjudna på en liten påskbuffé med bl.a. rökt strutskött och en god skaldjurspaj. Det var jättetrevligt att träffas igen, det var ju ett tag sedan och det är alltid roligt att uppdatera sig om vad som har hänt sedan sist. Sedan är det ju alltid roligt att träffa människor som man har saker och ting gemensamt med och som det känns bekvämt att prata med.

Väl hemma pratade jag också några timmar! med S i telefon, lustigt att tiden bara flyger iväg ibland när man sitter och pratar med kompisar, det var ett tag sedan jag gjorde det sist, så det var jättekul.

När vi körde hem regnade det ganska häftigt och återigen kände jag mig trött och sliten utan att ha gjort något.

Både på vägen dit och hem satt jag och läste Roadrunner -Rockvandringar i 60-talets London av Lars-Åke Madelid, en ganska rolig liten bok som bl.a. tar oss med till de olika klubbarna i swinging London när allt begav sig. Boken ska ses som en ganska översiktlig redovisning av olika klubbar och vilka artister som spelade där någon gång. Boken är alldeles för summarisk för att ge någon form av kronologisk redovisning, men ok, det utger den ju kanske inte heller sig för att göra.

Vad den däremot gör, är att den får en att önska att man hade varit tonåring i London vid den tiden och hade haft alla de här fantastiska klubbarna att gå på och alla de här fantastiska artisterna att upptäcka.

Någon som verkligen upptäckte en massa artister var BBC's numera bortgångne, berömde dj, radiopresentatör och journalist, John Peel. Efter att ha jobbat med diverse i USA i ett antal år kom han tillbaka till England och började jobba för piratradion Radio London. Han spelade en massa bluesmusik och introducerade amerikansk västkustmusik till de brittiska åhörarna, t.ex. Arthur Lee's Love, och Doors. Även sådana giganter som Bob Dylan, Cream, John Mayall and the Bluesbreakers och sedemera Marc Bolan och T. Rex fick extra skjuts av John Peel. När Radio London stängde ner sina sändningar var inte steget långt till BBC och Radio 1, där hans mycket personliga stil som dj gjorde honom lika älskad av artisterna som av vanliga lyssnare. Han var också en flitigt förekommande presentatör av BBC's Top of the Pops.

När vi kom hem var jag tvungen att spela Ever fallen in love (with someone you shoudn't 've). Det är en cover på Buzzcocks gamla mästerverk från 1978 som stora delar av Englands musikelit gjorde som en tributskiva till John Peel efter hans bortgång, där överskottsintäkterna går till Amnesty International. Några av artisterna som deltar är Roger Daltrey (Who), David Gilmour (Pink Floyd), Elton John och sist, men absolut inte minst Robert Plant (Led Zeppelin). Jag tycker att denna versionen slår orginalet med hästlängder men jag är kanske biased.

(Här kan man lyssna på videon, detta kräver Windows Media Player)

I vilket fall som helst köpte jag skivan i London hösten 2005, där kunde man även köpa böcker om honom och en samlingscd med urval av hans favoritartister. Att han verkligen var omtyckt förstår man då man de båda åren efter efter hans död har firat John Peel Day, då en massa band, kända och okända, hyllar honom med spelningar.

(Nu blev jag även sugen på att åka till London, men när är man inte det?)

Jag kom i allfall hem från London med väskan lastad med musikböcker, bl.a. den då nyutkomna biografin över Led Zeppelin av Keith Shadwick, Led Zeppelin - The Story of A Band and their Music 1968-1980. Nu ska jag snart lägga mig men jag ska ytterligare en gång lyssna på Ever fallen in love.