Sol, feber och Joni Mitchell

Såg jätttemycket fram emot helgen, strålande väder och chans att vara utomhus. Istället blev det rinnande näsa och halsont och huvudvärk. Så har hela helgen förflutit, tyvärr. Ligger här och slökollar på tv:n, hemma från jobbet. Lite piggare blev jag dock av att jag hade trevligt besök, J gör mig alltid glad och ganska nöjd med livet.

Har precis sett Farväl Falkenberg. Den var ganska charmigt gjord med de lite drömska urblekta hemmafilmssekvenserna som väl de flesta känner igen. Alla har vi väl någon gång suttit och kollat på gamla mer eller mindre intressanta filmer från vår barndom. Filmen kändes i. a. f. som om den var gjord med som ett stort mått kärlek, och jag gillade den mer än vad jag trodde jag skulle göra. Har hört både positiva och negativa saker om den.

Har dock inte lyssnat så mycket på musik i. o .m. att jag har varit (är) sjuk. Just nu snurrar Joni Mitchells Blue, hela skivan är en juvel, det finns inga dåliga låtar på den. Carey när man vill bli glad, inte underligt att Ulf Lundell gjorde en cover av den, Glad igen, eftersom han också gillar Joni. Lyssna på båda och känn att det börjar spritta i benen och man vill sjunga och dansa med.

Titellåten Blue, A case of you och River, den senare är den perfekta vinterlåten för mig, (ibland önskar jag samma sak som Joni, a river that I could skate away on....) alla är de poetiska, melankoliska och helt underbara!

Inte heller att förglömma är den fantastiska California som inspirerade Jimmy Page och Robert Plant att skriva den lika underbara Going to California.
Nu börjar febern ta ut sin rätt och det är dags för ytterligare ett par alvedon.