Jaha, så är det snart dags att börja jobba igen, känner mig ganska rostig efter både sjukdom och påsklov. Känner mig fortfarande inte riktigt bra och har lite käning av migrän idag.
Har inte gjort särskilt mycket idag, har varit och handlat och fixat lite inför morgondagen bara.
Eftersom det ändå har varit påsk och vi inte har haft så många religiösa inslag tyckte jag att det var dags nu. Så väldigt religiöst var det väl inte, jag satte iallfall på cd-skivan, Ljuva lovsång -Hallelujah moments. Det är inte så förskräckligt som det låter, skivan börjar helt fantastiskt med den så tragiskt bortgågne Jeff Buckleys version av Leonard Cohens underbara sång, Hallelujah.
(Jag gillar även Rufus Wainwrights version av Hallelujah som jag hörde första gången när jag såg första filmen om Shrek.)
Sedan följer ett pärlband av kända artister som Joan Baez, Cat Stevens, Elvis Presley, Stevie Wonder o.s.v. Alla sjunger sånger som har någon sorts religiös överton, men man kanske inte riktigt förknippar Bridge over troubled water eller We Shall Overcome med Pete Seeger med religion, eller? Jag har nog inte gjort det iallafall.
En annan av artisterna på skivan är den amerikanska countrysångerskan Alison Krauss som enligt obekräftade rykten håller på, eller precis har spelat in en skiva med Robert Plant och det är ju verkligen något som jag personlig ser fram emot! Man kan ju inte få för många skivor med mannen som har världens bästa rockröst!!!
Något annat som är jätteroligt är att J och O är tillbaka i Lund efter sitt gotlandsbesök. De verkar ha haft jätteroligt och har hunnit med en massa där. Med sig från gotland hade de också en supertrevlig present från O's föräldrar. Nymalet påskkaffe och ägg i form av marsipanägg, mandelägg och nougatägg, mums!!
Snart dags att kvarta, ska ju tyvärr upp tidigt imorgon.
måndag 9 april 2007
söndag 8 april 2007
Påskdagens äventyr.
Så mycket äventyr var det kanske inte, men hade vi haft otur kunde vi ha träffat på den bilist som trafikradion gick ut och varnade för. Turligt nog höll vi kanske och tankade precis när den bilisten som man varnade för, passerade i full fart på fel sida, alltså mot den mötande traffiken. I vilket fall som helst såg vi aldrig honom/henne vilket jag är mycket tacksam för.
Hemma hos farmor var det mycket lugnare, det var bara vi och A & M och naturligtvis, farmor. Vi blev bjudna på en liten påskbuffé med bl.a. rökt strutskött och en god skaldjurspaj. Det var jättetrevligt att träffas igen, det var ju ett tag sedan och det är alltid roligt att uppdatera sig om vad som har hänt sedan sist. Sedan är det ju alltid roligt att träffa människor som man har saker och ting gemensamt med och som det känns bekvämt att prata med.
Väl hemma pratade jag också några timmar! med S i telefon, lustigt att tiden bara flyger iväg ibland när man sitter och pratar med kompisar, det var ett tag sedan jag gjorde det sist, så det var jättekul.
När vi körde hem regnade det ganska häftigt och återigen kände jag mig trött och sliten utan att ha gjort något.
Både på vägen dit och hem satt jag och läste Roadrunner -Rockvandringar i 60-talets London av Lars-Åke Madelid, en ganska rolig liten bok som bl.a. tar oss med till de olika klubbarna i swinging London när allt begav sig. Boken ska ses som en ganska översiktlig redovisning av olika klubbar och vilka artister som spelade där någon gång. Boken är alldeles för summarisk för att ge någon form av kronologisk redovisning, men ok, det utger den ju kanske inte heller sig för att göra.
Vad den däremot gör, är att den får en att önska att man hade varit tonåring i London vid den tiden och hade haft alla de här fantastiska klubbarna att gå på och alla de här fantastiska artisterna att upptäcka.
Någon som verkligen upptäckte en massa artister var BBC's numera bortgångne, berömde dj, radiopresentatör och journalist, John Peel. Efter att ha jobbat med diverse i USA i ett antal år kom han tillbaka till England och började jobba för piratradion Radio London. Han spelade en massa bluesmusik och introducerade amerikansk västkustmusik till de brittiska åhörarna, t.ex. Arthur Lee's Love, och Doors. Även sådana giganter som Bob Dylan, Cream, John Mayall and the Bluesbreakers och sedemera Marc Bolan och T. Rex fick extra skjuts av John Peel. När Radio London stängde ner sina sändningar var inte steget långt till BBC och Radio 1, där hans mycket personliga stil som dj gjorde honom lika älskad av artisterna som av vanliga lyssnare. Han var också en flitigt förekommande presentatör av BBC's Top of the Pops.
När vi kom hem var jag tvungen att spela Ever fallen in love (with someone you shoudn't 've). Det är en cover på Buzzcocks gamla mästerverk från 1978 som stora delar av Englands musikelit gjorde som en tributskiva till John Peel efter hans bortgång, där överskottsintäkterna går till Amnesty International. Några av artisterna som deltar är Roger Daltrey (Who), David Gilmour (Pink Floyd), Elton John och sist, men absolut inte minst Robert Plant (Led Zeppelin). Jag tycker att denna versionen slår orginalet med hästlängder men jag är kanske biased.
(Här kan man lyssna på videon, detta kräver Windows Media Player)
I vilket fall som helst köpte jag skivan i London hösten 2005, där kunde man även köpa böcker om honom och en samlingscd med urval av hans favoritartister. Att han verkligen var omtyckt förstår man då man de båda åren efter efter hans död har firat John Peel Day, då en massa band, kända och okända, hyllar honom med spelningar.
(Nu blev jag även sugen på att åka till London, men när är man inte det?)
Jag kom i allfall hem från London med väskan lastad med musikböcker, bl.a. den då nyutkomna biografin över Led Zeppelin av Keith Shadwick, Led Zeppelin - The Story of A Band and their Music 1968-1980. Nu ska jag snart lägga mig men jag ska ytterligare en gång lyssna på Ever fallen in love.
Hemma hos farmor var det mycket lugnare, det var bara vi och A & M och naturligtvis, farmor. Vi blev bjudna på en liten påskbuffé med bl.a. rökt strutskött och en god skaldjurspaj. Det var jättetrevligt att träffas igen, det var ju ett tag sedan och det är alltid roligt att uppdatera sig om vad som har hänt sedan sist. Sedan är det ju alltid roligt att träffa människor som man har saker och ting gemensamt med och som det känns bekvämt att prata med.
Väl hemma pratade jag också några timmar! med S i telefon, lustigt att tiden bara flyger iväg ibland när man sitter och pratar med kompisar, det var ett tag sedan jag gjorde det sist, så det var jättekul.
När vi körde hem regnade det ganska häftigt och återigen kände jag mig trött och sliten utan att ha gjort något.
Både på vägen dit och hem satt jag och läste Roadrunner -Rockvandringar i 60-talets London av Lars-Åke Madelid, en ganska rolig liten bok som bl.a. tar oss med till de olika klubbarna i swinging London när allt begav sig. Boken ska ses som en ganska översiktlig redovisning av olika klubbar och vilka artister som spelade där någon gång. Boken är alldeles för summarisk för att ge någon form av kronologisk redovisning, men ok, det utger den ju kanske inte heller sig för att göra.
Vad den däremot gör, är att den får en att önska att man hade varit tonåring i London vid den tiden och hade haft alla de här fantastiska klubbarna att gå på och alla de här fantastiska artisterna att upptäcka.
Någon som verkligen upptäckte en massa artister var BBC's numera bortgångne, berömde dj, radiopresentatör och journalist, John Peel. Efter att ha jobbat med diverse i USA i ett antal år kom han tillbaka till England och började jobba för piratradion Radio London. Han spelade en massa bluesmusik och introducerade amerikansk västkustmusik till de brittiska åhörarna, t.ex. Arthur Lee's Love, och Doors. Även sådana giganter som Bob Dylan, Cream, John Mayall and the Bluesbreakers och sedemera Marc Bolan och T. Rex fick extra skjuts av John Peel. När Radio London stängde ner sina sändningar var inte steget långt till BBC och Radio 1, där hans mycket personliga stil som dj gjorde honom lika älskad av artisterna som av vanliga lyssnare. Han var också en flitigt förekommande presentatör av BBC's Top of the Pops.
När vi kom hem var jag tvungen att spela Ever fallen in love (with someone you shoudn't 've). Det är en cover på Buzzcocks gamla mästerverk från 1978 som stora delar av Englands musikelit gjorde som en tributskiva till John Peel efter hans bortgång, där överskottsintäkterna går till Amnesty International. Några av artisterna som deltar är Roger Daltrey (Who), David Gilmour (Pink Floyd), Elton John och sist, men absolut inte minst Robert Plant (Led Zeppelin). Jag tycker att denna versionen slår orginalet med hästlängder men jag är kanske biased.
(Här kan man lyssna på videon, detta kräver Windows Media Player)
I vilket fall som helst köpte jag skivan i London hösten 2005, där kunde man även köpa böcker om honom och en samlingscd med urval av hans favoritartister. Att han verkligen var omtyckt förstår man då man de båda åren efter efter hans död har firat John Peel Day, då en massa band, kända och okända, hyllar honom med spelningar.
(Nu blev jag även sugen på att åka till London, men när är man inte det?)
Jag kom i allfall hem från London med väskan lastad med musikböcker, bl.a. den då nyutkomna biografin över Led Zeppelin av Keith Shadwick, Led Zeppelin - The Story of A Band and their Music 1968-1980. Nu ska jag snart lägga mig men jag ska ytterligare en gång lyssna på Ever fallen in love.
Årets konstrunda.
Ja, den var inte så jättelång men inte dessto mindre väldigt trevlig. Vi blev inbjudna på vernissage till R och hans mamma som hade en gemensam utställning i S. Efter en ganska slö morgon gav vi oss iväg. Väl framme blev vi bjudna på god mat och trevligt sällskap. Fick bl.a. några av de godaste bullar jag har smakat.
Tavlorna var verkligen jättefina och jag är djupt avundsjuk på alla som har konstnärliga talanger, vare sig det är konst eller musik. Jag skulle hemskt gärna ha haft lite talang på det hållet själv. Något annat som var jättefint var den fantastiska utsikten över havet. Östersjön visade sig från sin bästa sida, klarblått vatten med vita skumtoppar och nära strandkanten simmade en magnifik svan, han var inte särskilt blyg utan simmade nästan ända fram till oss.
Fick några bra bilder på svanen och havet och när jag väl har lärt mig hur man publicerar bilder ska jag försöka lägga ut några, kanske någon bra bild på det lilla charmtrollet F också?
Vi fortsatte konstrundan på ett mycket modest sätt och besökte MårtenPers Källa som i år hade bl.a. en utställning av Michael Östlund, en av konstnärerna bakom ett av de nya Linnéfrimärkena. Sedan var det dags att åka tillbaka hem. Kände mig ganska frusen och kall, förkylningen har nog kommit tillbaka lite, kröp ihop och somnade på soffan. Godnatt.
Tavlorna var verkligen jättefina och jag är djupt avundsjuk på alla som har konstnärliga talanger, vare sig det är konst eller musik. Jag skulle hemskt gärna ha haft lite talang på det hållet själv. Något annat som var jättefint var den fantastiska utsikten över havet. Östersjön visade sig från sin bästa sida, klarblått vatten med vita skumtoppar och nära strandkanten simmade en magnifik svan, han var inte särskilt blyg utan simmade nästan ända fram till oss.
Fick några bra bilder på svanen och havet och när jag väl har lärt mig hur man publicerar bilder ska jag försöka lägga ut några, kanske någon bra bild på det lilla charmtrollet F också?
Vi fortsatte konstrundan på ett mycket modest sätt och besökte MårtenPers Källa som i år hade bl.a. en utställning av Michael Östlund, en av konstnärerna bakom ett av de nya Linnéfrimärkena. Sedan var det dags att åka tillbaka hem. Kände mig ganska frusen och kall, förkylningen har nog kommit tillbaka lite, kröp ihop och somnade på soffan. Godnatt.
lördag 7 april 2007
Den längsta dagen.
Eftersom långfredagen är årets längsta dag eller i alla fall känns som så, så passade jag på att städa i min garderob. Det är ett sisyfosjobb så det kändes ganska passande att göra det idag. Några sopsäckar senare, och med bara ett kort avbrott för att laga och äta lunch, var vårrengöringen klar för denna gången. Min käre man hade dock en migränliknande huvudvärk så han fick gå och och lägga sig och sova en stund.
Turligt nog blev han bättre, om än inte helt bra. För att pigga upp oss hade vi köpt biljetter till Music and Lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det var tur eftersom filmen var jättetrevlig. En småmysig och varm historia som man blev glad av att se. Att Hugh Grant var så pass bra på att sjunga förvånade mig. Filmens 80-tals video är såå rätt och så på pricken 80-talet vad det gäller kläder och frisyrer som jag minns det.
Hur kunde den i mitt tycke så fantastiska 70-tals musiken med synliga attribut som långa vackra lockar, blommiga skjortor, putande läppar och långa härliga gitarrsolon, ja allt vad 70-tals rocken stod för, eller den mera androgyna glamrocken utmynna i 80-talets ganska slärstukna syntmusik med midjekorta jackor och välputsade frisyrer?
Jag är dock inte förvånad äver att jag gillade filmen, jag brukar gilla filmer som Hugh Grant är med i, t. ex. Love Actually, Bridget Jonesfilmerna och Fyra bröllop och en begravning. I den sista Bridget Jones filmen var dock de båda manliga huvudrollerna den största behållningen. Att "Bridget" så totalt flippade ut var ganska tråkigt, och visst kunde Renée Zellweger ha haft mer än två ansiktuttryck? Nej där var det Hugh Grant och Colin Firth som tog hem de komiska poängerna.
Alltså har det inte blivit mycket vare sig läst eller lyssnat. Men tack vare Music and Lyrics har dock inte dagen varit helt musiklös, jag upptäcker att jag går och nynnar på PoP! Goes my heart. Den är faktiskt ganska gullig.
Något annat som är gulligt är det MMS som J skickade till mig idag. Hoppas att ni hade roligt på släktmiddagen.
Nu är det snart dags att gå och lägga sig men innan dess ska jag lyssna på Heartbreaker och min absoluta Led Zeppelinfavorit Kashmir, jag tror jag skulle kunna lyssna på den en hel dag i sträck. Hm, det kanske jag ska prova på en dag, bäst att inte göra det när min käre man är hemma dock, han skulle säkert tycka att det är en legitim skilsmässoorsak.
Turligt nog blev han bättre, om än inte helt bra. För att pigga upp oss hade vi köpt biljetter till Music and Lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det var tur eftersom filmen var jättetrevlig. En småmysig och varm historia som man blev glad av att se. Att Hugh Grant var så pass bra på att sjunga förvånade mig. Filmens 80-tals video är såå rätt och så på pricken 80-talet vad det gäller kläder och frisyrer som jag minns det.
Hur kunde den i mitt tycke så fantastiska 70-tals musiken med synliga attribut som långa vackra lockar, blommiga skjortor, putande läppar och långa härliga gitarrsolon, ja allt vad 70-tals rocken stod för, eller den mera androgyna glamrocken utmynna i 80-talets ganska slärstukna syntmusik med midjekorta jackor och välputsade frisyrer?
Jag är dock inte förvånad äver att jag gillade filmen, jag brukar gilla filmer som Hugh Grant är med i, t. ex. Love Actually, Bridget Jonesfilmerna och Fyra bröllop och en begravning. I den sista Bridget Jones filmen var dock de båda manliga huvudrollerna den största behållningen. Att "Bridget" så totalt flippade ut var ganska tråkigt, och visst kunde Renée Zellweger ha haft mer än två ansiktuttryck? Nej där var det Hugh Grant och Colin Firth som tog hem de komiska poängerna.
Alltså har det inte blivit mycket vare sig läst eller lyssnat. Men tack vare Music and Lyrics har dock inte dagen varit helt musiklös, jag upptäcker att jag går och nynnar på PoP! Goes my heart. Den är faktiskt ganska gullig.
Något annat som är gulligt är det MMS som J skickade till mig idag. Hoppas att ni hade roligt på släktmiddagen.
Nu är det snart dags att gå och lägga sig men innan dess ska jag lyssna på Heartbreaker och min absoluta Led Zeppelinfavorit Kashmir, jag tror jag skulle kunna lyssna på den en hel dag i sträck. Hm, det kanske jag ska prova på en dag, bäst att inte göra det när min käre man är hemma dock, han skulle säkert tycka att det är en legitim skilsmässoorsak.
torsdag 5 april 2007
Plötsligt så händer det....
Oj vad jag har längtat efter att få skriva detta som har varit en hemlighet sedan i tisdags. Jag fick vikariatet och jag bara är såå glad! Låg som jag skrev i ett tidigare inlägg hemma och försökte kurera min förkylning och hålla febern nere, plötsligt så ringde det. Lite sådär halvsnurrig svarade jag och det var min blivande chef som ringde. Jag insåg ju stundens allvar och det var now or never. Hon frågade hur jag mådde och jag sa att jag var halvkass, då kan kanske jag pigga upp dig sa hon och på en startsträcka på fem sekunder, hade jag en puls på 150 och ett otroligt löjligt, men nöjt leende i ansiktet. Jag vet inte om jag tackade henne tillräckligt men skulle du någongång läsa detta så tack A!! Jag lovar att jag ska göra mitt allra bästa. Jag hade dock lovat att inte säga något så inte förrän idag när det var det officiellt, så nu kan jag babbla på hur mycket som helst.
Har messat några kompisar och fått en massa grattis tillbaka, så kul det ska bli att jobba tillsammans med "nygamla" arbetskamrater.
Idag tog jag en promenad ute för första gången sedan förra veckan, det kändes skönt fast jag blev fort trött. Imorse steg upp jag upp och kollade lite på tv efter att jag hade läst morgontidningen, kom rakt in i ett Beat Club Performance från 1967 med Cat Stevens, herregud vad han såg ung ut och vilka otroligt läckra kläder han hade! Sådana kläder skulle jag utan att tveka gärna gå i idag. Sjöng bra gjorde han också, I'm gonna get myself a gun hette låten. (Kunde inte låta bli att kolla upp hur gammal han var där, 19 år om jag inte räknade fel , iallafall är han född 1948).
Så kom min käre man hem och vi försökte röja lite bland dammtussarna här, medan han gick och lyssnade på melodifestivalslåtarna, med Godmorgon på repeat, lyssnade jag i andra rummet på The Long Road Home med John Fogerty, det är en samlingsskiva som innehåller låtar från både hans tid som sångare, låtskrivare och gitarrist och "bandleader" i Creedence Clearwater Revival och från hans karriär som soloartist.
Att H-I står ut med Uno och Irma är något jag förundras över, tack och lov har han inte så taskig musiksmak som man skulle kunna tro, han lyssnar faktiskt på både Queen, hans favoriter, och Pink Floyd, en annan favorit och blandat men han tenderar att bli fast för vissa mindre njutbara låtar ibland. Ska han nu tvunget fastna för någon schlagerlåt kunde det väl åtminstone ha varit the Arks!
Förresten, CCR har alltid tillhört mina favoriter och när jag lyssnade så förflyttades jag hastigt tillbaka i tiden till, way back when, när jag för första gången hörde Travelin' Band. En annan liten minnesglimt som flimrade förbi är när jag och min pappa står och letar igenom skivbackarna på Domus i Kristianstad efter Cosmo's Factory, CCR, femte, och kanske bästa, album. När jag väl kommit hem låste jag in mig i mitt rum och spelade skivan gång på gång tills min mamma mitt i natten ropade att jag måste sluta spela nu, inte så konstig kanske, om det inte hade varit för att jag hade sovit i flera timmar vid det laget. Tydligen hade jag spelat skivan så många gånger att t.o.m. min kära mamma hörde den i drömmen.
Övergick till att lyssna på Yo La Tengos I'm not afraid of you and I will beat your ass. Den var ganska mysig att lyssna på med sin blandning av indie-rocklåtar. Ingen låt som fastnade direkt, ska lyssna lite mer på den imorgon.
Såg ungefär halva dvd:n Heavy Metal- Louder than life, 3 timmar mycket prat och inte så mycket musik, det blir lite för uppstyckat när en massa kända och halvkända och okända ska uttala sig om samma sak hela tiden. Lite synd när man vill höra någon prata initierat om ett band. Just denna kändes som om man hade velat få in så mycket som möjligt om så många som möljligt.
Jag har t.ex. kollat på de flesta dvd:er som har getts ut om Led Zeppelin och de är av ganska medioker kvalitet. Ska man kolla på någon bra dvd om Led Zeppelin är det den officiella dubbeldvd:n som släpptes 2003 som gäller, den är producerad av Jimmy Page och det om något borgar för bra kvalitet, han släpper inte ifrån sig en enda ton som inte är fulländad! The Song Remains the Same är också den ett roligt inslag i Led Zeppelinsagan. Lite sanna och lite drömda sekvenser som blandas, ingen superhistoria men ganska kul att se ändå.
Annars, den absolut bästa dokumentär förutom ovanstående officicella LZ-dvd:n, var den jag såg förra året, Ray Davies -världen från mitt fönster, där han själv berättade om sig och Kinks, sedan kom Bob Geldorf, Elvis Costello och Paul Weller med intelligenta kommentarer.
När jag nu ändå är inne på ämnet film och dvd, kolla gärna på The Blow Up, filmen är en kultklassiker av Michelangelo Anonioni från 1966. Kläderna är fantastiska, historien ganska kul och man ser en massa då okända, numera mer kända skådespelare. Sist men inte minst så innehåller filmen en liten snutt på ca 3 minuter med The Yardbirds med uppställningen Jeff Beck och Jimmy Page, bara för dessa minuter är filmen värd att ses om inget annat!!!
Apropå, Jimmy Page och gitarrsolon, tidningen Guitar World har listat de 20 bästa gitarrsolona genom tiderna och bloggen Cityrag har har sammanställt länkar till videos av alla dessa på Youtube. Tyvärr har en del av dessa plockats bort från Youtube, men listan kan man ju alltid kolla in om man vill. Tipset hittade jag i Metro, tack.
På Youtube finns ju också en mängd andra godbitar, t.ex denna Jimmy jams with Elvis, om denna uppställningen hade varit sann, vilken skön musik hade då kunnat smeka våra öron tro?
Annars har det inte hänt så mycket här idag, jo, jag har planterat om några blommor, skönt att ha det gjort, och har tvingats slänga mina fantastiskt vackra mörkröda glödande rosor som jag fick av min käre man på vår bröllopsdag i lördags, de var vissna nu. Det blev ingen middag för att jag var sjuk, men väl de högsta rosor jag någonsin sett, de var nog 110 cm höga. Tyvärr fick de skatta till förgängelsen idag.
Också tyvärr, är min kära dotter på gotland, önskar att hon var här, men när hon nu inte är det så hoppas jag att hon och hennes pojkvän har det riktigt skönt hemma hos hans föräldrar och att de äter en massa god mat. Dock inga ägg, det skulle jag inte önska att någon måste utsätta sig för. De enda ägg jag vill ha i påsk ska vara av marsipan eller choklad!
Har messat några kompisar och fått en massa grattis tillbaka, så kul det ska bli att jobba tillsammans med "nygamla" arbetskamrater.
Idag tog jag en promenad ute för första gången sedan förra veckan, det kändes skönt fast jag blev fort trött. Imorse steg upp jag upp och kollade lite på tv efter att jag hade läst morgontidningen, kom rakt in i ett Beat Club Performance från 1967 med Cat Stevens, herregud vad han såg ung ut och vilka otroligt läckra kläder han hade! Sådana kläder skulle jag utan att tveka gärna gå i idag. Sjöng bra gjorde han också, I'm gonna get myself a gun hette låten. (Kunde inte låta bli att kolla upp hur gammal han var där, 19 år om jag inte räknade fel , iallafall är han född 1948).
Så kom min käre man hem och vi försökte röja lite bland dammtussarna här, medan han gick och lyssnade på melodifestivalslåtarna, med Godmorgon på repeat, lyssnade jag i andra rummet på The Long Road Home med John Fogerty, det är en samlingsskiva som innehåller låtar från både hans tid som sångare, låtskrivare och gitarrist och "bandleader" i Creedence Clearwater Revival och från hans karriär som soloartist.
Att H-I står ut med Uno och Irma är något jag förundras över, tack och lov har han inte så taskig musiksmak som man skulle kunna tro, han lyssnar faktiskt på både Queen, hans favoriter, och Pink Floyd, en annan favorit och blandat men han tenderar att bli fast för vissa mindre njutbara låtar ibland. Ska han nu tvunget fastna för någon schlagerlåt kunde det väl åtminstone ha varit the Arks!
Förresten, CCR har alltid tillhört mina favoriter och när jag lyssnade så förflyttades jag hastigt tillbaka i tiden till, way back when, när jag för första gången hörde Travelin' Band. En annan liten minnesglimt som flimrade förbi är när jag och min pappa står och letar igenom skivbackarna på Domus i Kristianstad efter Cosmo's Factory, CCR, femte, och kanske bästa, album. När jag väl kommit hem låste jag in mig i mitt rum och spelade skivan gång på gång tills min mamma mitt i natten ropade att jag måste sluta spela nu, inte så konstig kanske, om det inte hade varit för att jag hade sovit i flera timmar vid det laget. Tydligen hade jag spelat skivan så många gånger att t.o.m. min kära mamma hörde den i drömmen.
Övergick till att lyssna på Yo La Tengos I'm not afraid of you and I will beat your ass. Den var ganska mysig att lyssna på med sin blandning av indie-rocklåtar. Ingen låt som fastnade direkt, ska lyssna lite mer på den imorgon.
Såg ungefär halva dvd:n Heavy Metal- Louder than life, 3 timmar mycket prat och inte så mycket musik, det blir lite för uppstyckat när en massa kända och halvkända och okända ska uttala sig om samma sak hela tiden. Lite synd när man vill höra någon prata initierat om ett band. Just denna kändes som om man hade velat få in så mycket som möjligt om så många som möljligt.
Jag har t.ex. kollat på de flesta dvd:er som har getts ut om Led Zeppelin och de är av ganska medioker kvalitet. Ska man kolla på någon bra dvd om Led Zeppelin är det den officiella dubbeldvd:n som släpptes 2003 som gäller, den är producerad av Jimmy Page och det om något borgar för bra kvalitet, han släpper inte ifrån sig en enda ton som inte är fulländad! The Song Remains the Same är också den ett roligt inslag i Led Zeppelinsagan. Lite sanna och lite drömda sekvenser som blandas, ingen superhistoria men ganska kul att se ändå.
Annars, den absolut bästa dokumentär förutom ovanstående officicella LZ-dvd:n, var den jag såg förra året, Ray Davies -världen från mitt fönster, där han själv berättade om sig och Kinks, sedan kom Bob Geldorf, Elvis Costello och Paul Weller med intelligenta kommentarer.
När jag nu ändå är inne på ämnet film och dvd, kolla gärna på The Blow Up, filmen är en kultklassiker av Michelangelo Anonioni från 1966. Kläderna är fantastiska, historien ganska kul och man ser en massa då okända, numera mer kända skådespelare. Sist men inte minst så innehåller filmen en liten snutt på ca 3 minuter med The Yardbirds med uppställningen Jeff Beck och Jimmy Page, bara för dessa minuter är filmen värd att ses om inget annat!!!
Apropå, Jimmy Page och gitarrsolon, tidningen Guitar World har listat de 20 bästa gitarrsolona genom tiderna och bloggen Cityrag har har sammanställt länkar till videos av alla dessa på Youtube. Tyvärr har en del av dessa plockats bort från Youtube, men listan kan man ju alltid kolla in om man vill. Tipset hittade jag i Metro, tack.
På Youtube finns ju också en mängd andra godbitar, t.ex denna Jimmy jams with Elvis, om denna uppställningen hade varit sann, vilken skön musik hade då kunnat smeka våra öron tro?
Annars har det inte hänt så mycket här idag, jo, jag har planterat om några blommor, skönt att ha det gjort, och har tvingats slänga mina fantastiskt vackra mörkröda glödande rosor som jag fick av min käre man på vår bröllopsdag i lördags, de var vissna nu. Det blev ingen middag för att jag var sjuk, men väl de högsta rosor jag någonsin sett, de var nog 110 cm höga. Tyvärr fick de skatta till förgängelsen idag.
Också tyvärr, är min kära dotter på gotland, önskar att hon var här, men när hon nu inte är det så hoppas jag att hon och hennes pojkvän har det riktigt skönt hemma hos hans föräldrar och att de äter en massa god mat. Dock inga ägg, det skulle jag inte önska att någon måste utsätta sig för. De enda ägg jag vill ha i påsk ska vara av marsipan eller choklad!
onsdag 4 april 2007
Ute skiner solen och inne skiner jag....
Förkylningen fortsätter att frodas och jag känner mig fortfarande kass. Var hos doktorn igår och kollade örat, ingen inflammation men väl vätska bakom trumhinnan och undertryck. Det kan också förklara smärtan, men ok, det lär gå över med tiden hoppas jag.
När jag kom hem somnade jag en stund och sedan låg jag och läste klart Drömfakulteten, den var väldigt lättläst, en riktigt udda bok men ändå fängslande från första till sista sidan. Jag tyckte om den och kan rekommendera den till alla som är nyfikna på Valerie Solanas och hennes SCUM -manifestet (Society for Cutting Up Men), hennes besatthet av Andy Warhol och en möjlig förklaring till varför hon skjöt honom. Det är dock ingen biografi, Stridsberg är mycket noga med att påpeka att detta är fiktion rakt igenom. Trots allt känns boken så trovärdig och den är så intensiv ibland att man känner att man sitter brevid Berättaren och kollar på henne och den döende Valerie Solanas. Läs den!
Samtidigt så var jag helt enkelt tvungen att lyssna på David Bowie och hans låt Andy Warhol, jag gillar inledningen där Bowie säger this is a song about a painter from New York, Andy Warhol. Himmel vad Bowie är bra förresten, jag tendera att glömma mellan varven vilken fantastisk artist han är. Låten finns bl.a. på Hunky dory.
J och O var hemma hos oss och åt middag, Enchiladas, mums, jag kunde t.o.m. känna lite smak fast förkylningen har tillfälligt berövat mig lukt - och smaksinnet. Idag flög de till Gotland för att spendera påsken där och hälsa på O's föräldrar, hoppas att de får en härlig helg, längtar lite till gotland själv. Har aldrig varit där utan att det har känts bra. Gotland är verkligen som en annan värld på sommaren, massor av människor, smaker, lukter, en atmosfär av kontinenten och bekymmersfrihet. Kanske för att vi har haft semester när vi har varit där kanske för att vi har spenderat tid med en massa trevliga personer, inte minst vår kära dotter och hennes pojkvän och hans föräldrar.
Har försökt lyssna lite mer på Jarvis Cocker och det är ingen dålig cd han har gjort, inte lika catchy som de han gjorde med Pulp men en gedigen skiva. Mina favoriter är, Don't let him waste your time, och From Auschwitz to Ipswich som är riktigt fängslande.
Har dessutom försökt mig på att lyssna på Annika Norlin, hon har även gett ut skivor under namnet Hello Saferide. Jag måste erkänna att jag inte har lyssnat så mycket till henne, men jag gillar verkligen Ep:n Would you let me play this EP ten times a day? Särskilt gillar jag the Quiz, den är helt suverän. På Annikas MySpace kan man lyssna till både den och Highschool Stalker och andra godbitar.
Säkert är hennes först skiva på svenska och tyvärr ger den mig inte samma känsla alls, jag tycker den känns ganska tråkig, det ska vara, Vi kommer att dö samtidigt, som sticker ut en bit, kanske för att det är första singeln och jag har hört den flera gånger, videon till den är dock mysig. Men ingen tumme upp här.
Har sett några filmer senaste tiden som har varit ömsom vin ömsom vatten, Pingvinresan, var väldigt bra, de lite långsammare partierna i filmen var lätt förlåtna av det annars ganska rörande innehållet, har aldrig anat att en naturfilm skulle kunna beröra mig. Någon film som inte berörde mig alls utan snarare gjorde att jag blev sur för att den var så dålig var, Rika vänner, med bl.a. Jennifer Aniston. Filmen var dålig och slutet var abrupt och ännu sämre än filmen i helhet.
Har pratat lite med syrran idag, alltid roligt att prata gamla minnen, konstig att vi är så lika i vissa saker när vi annars är så olika som personer.
Nu ska jag vila lite, har lite migrän idag. Hopas min käre man kan ta lite ledigt från jobbet i påsk så det kanske kan bli lite blommor planterade. Sitter och tittar på två stora krukor påskliljor som står i fönstret och inser att utan blommor skulle livet vara bra mycket tråkigare och framförallt bra mycket färglösare.
När jag kom hem somnade jag en stund och sedan låg jag och läste klart Drömfakulteten, den var väldigt lättläst, en riktigt udda bok men ändå fängslande från första till sista sidan. Jag tyckte om den och kan rekommendera den till alla som är nyfikna på Valerie Solanas och hennes SCUM -manifestet (Society for Cutting Up Men), hennes besatthet av Andy Warhol och en möjlig förklaring till varför hon skjöt honom. Det är dock ingen biografi, Stridsberg är mycket noga med att påpeka att detta är fiktion rakt igenom. Trots allt känns boken så trovärdig och den är så intensiv ibland att man känner att man sitter brevid Berättaren och kollar på henne och den döende Valerie Solanas. Läs den!
Samtidigt så var jag helt enkelt tvungen att lyssna på David Bowie och hans låt Andy Warhol, jag gillar inledningen där Bowie säger this is a song about a painter from New York, Andy Warhol. Himmel vad Bowie är bra förresten, jag tendera att glömma mellan varven vilken fantastisk artist han är. Låten finns bl.a. på Hunky dory.
J och O var hemma hos oss och åt middag, Enchiladas, mums, jag kunde t.o.m. känna lite smak fast förkylningen har tillfälligt berövat mig lukt - och smaksinnet. Idag flög de till Gotland för att spendera påsken där och hälsa på O's föräldrar, hoppas att de får en härlig helg, längtar lite till gotland själv. Har aldrig varit där utan att det har känts bra. Gotland är verkligen som en annan värld på sommaren, massor av människor, smaker, lukter, en atmosfär av kontinenten och bekymmersfrihet. Kanske för att vi har haft semester när vi har varit där kanske för att vi har spenderat tid med en massa trevliga personer, inte minst vår kära dotter och hennes pojkvän och hans föräldrar.
Har försökt lyssna lite mer på Jarvis Cocker och det är ingen dålig cd han har gjort, inte lika catchy som de han gjorde med Pulp men en gedigen skiva. Mina favoriter är, Don't let him waste your time, och From Auschwitz to Ipswich som är riktigt fängslande.
Har dessutom försökt mig på att lyssna på Annika Norlin, hon har även gett ut skivor under namnet Hello Saferide. Jag måste erkänna att jag inte har lyssnat så mycket till henne, men jag gillar verkligen Ep:n Would you let me play this EP ten times a day? Särskilt gillar jag the Quiz, den är helt suverän. På Annikas MySpace kan man lyssna till både den och Highschool Stalker och andra godbitar.
Säkert är hennes först skiva på svenska och tyvärr ger den mig inte samma känsla alls, jag tycker den känns ganska tråkig, det ska vara, Vi kommer att dö samtidigt, som sticker ut en bit, kanske för att det är första singeln och jag har hört den flera gånger, videon till den är dock mysig. Men ingen tumme upp här.
Har sett några filmer senaste tiden som har varit ömsom vin ömsom vatten, Pingvinresan, var väldigt bra, de lite långsammare partierna i filmen var lätt förlåtna av det annars ganska rörande innehållet, har aldrig anat att en naturfilm skulle kunna beröra mig. Någon film som inte berörde mig alls utan snarare gjorde att jag blev sur för att den var så dålig var, Rika vänner, med bl.a. Jennifer Aniston. Filmen var dålig och slutet var abrupt och ännu sämre än filmen i helhet.
Har pratat lite med syrran idag, alltid roligt att prata gamla minnen, konstig att vi är så lika i vissa saker när vi annars är så olika som personer.
Nu ska jag vila lite, har lite migrän idag. Hopas min käre man kan ta lite ledigt från jobbet i påsk så det kanske kan bli lite blommor planterade. Sitter och tittar på två stora krukor påskliljor som står i fönstret och inser att utan blommor skulle livet vara bra mycket tråkigare och framförallt bra mycket färglösare.
måndag 2 april 2007
Sol, feber och Joni Mitchell
Såg jätttemycket fram emot helgen, strålande väder och chans att vara utomhus. Istället blev det rinnande näsa och halsont och huvudvärk. Så har hela helgen förflutit, tyvärr. Ligger här och slökollar på tv:n, hemma från jobbet. Lite piggare blev jag dock av att jag hade trevligt besök, J gör mig alltid glad och ganska nöjd med livet.
Har precis sett Farväl Falkenberg. Den var ganska charmigt gjord med de lite drömska urblekta hemmafilmssekvenserna som väl de flesta känner igen. Alla har vi väl någon gång suttit och kollat på gamla mer eller mindre intressanta filmer från vår barndom. Filmen kändes i. a. f. som om den var gjord med som ett stort mått kärlek, och jag gillade den mer än vad jag trodde jag skulle göra. Har hört både positiva och negativa saker om den.
Har dock inte lyssnat så mycket på musik i. o .m. att jag har varit (är) sjuk. Just nu snurrar Joni Mitchells Blue, hela skivan är en juvel, det finns inga dåliga låtar på den. Carey när man vill bli glad, inte underligt att Ulf Lundell gjorde en cover av den, Glad igen, eftersom han också gillar Joni. Lyssna på båda och känn att det börjar spritta i benen och man vill sjunga och dansa med.
Titellåten Blue, A case of you och River, den senare är den perfekta vinterlåten för mig, (ibland önskar jag samma sak som Joni, a river that I could skate away on....) alla är de poetiska, melankoliska och helt underbara!
Inte heller att förglömma är den fantastiska California som inspirerade Jimmy Page och Robert Plant att skriva den lika underbara Going to California.
Nu börjar febern ta ut sin rätt och det är dags för ytterligare ett par alvedon.
Har precis sett Farväl Falkenberg. Den var ganska charmigt gjord med de lite drömska urblekta hemmafilmssekvenserna som väl de flesta känner igen. Alla har vi väl någon gång suttit och kollat på gamla mer eller mindre intressanta filmer från vår barndom. Filmen kändes i. a. f. som om den var gjord med som ett stort mått kärlek, och jag gillade den mer än vad jag trodde jag skulle göra. Har hört både positiva och negativa saker om den.
Har dock inte lyssnat så mycket på musik i. o .m. att jag har varit (är) sjuk. Just nu snurrar Joni Mitchells Blue, hela skivan är en juvel, det finns inga dåliga låtar på den. Carey när man vill bli glad, inte underligt att Ulf Lundell gjorde en cover av den, Glad igen, eftersom han också gillar Joni. Lyssna på båda och känn att det börjar spritta i benen och man vill sjunga och dansa med.
Titellåten Blue, A case of you och River, den senare är den perfekta vinterlåten för mig, (ibland önskar jag samma sak som Joni, a river that I could skate away on....) alla är de poetiska, melankoliska och helt underbara!
Inte heller att förglömma är den fantastiska California som inspirerade Jimmy Page och Robert Plant att skriva den lika underbara Going to California.
Nu börjar febern ta ut sin rätt och det är dags för ytterligare ett par alvedon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
