Fredagseftermiddag.

Swisch, så har nästan en hel vecka gått sedan jag skrev senast. Jag har känt mig ganska deppad av att ha ont och av att missa jobbet i nästan två veckor. Inte har det hjälpt att H-I inte har varit här för att pigga upp mig. Som tur var förbarmade J och O sig över mig en kväll. Så jag har fått roa mig med att läsa och lyssna på musik.

Nu senast har jag lyssnat en hel del på Robert Plants Sixty six to Timbuktu, en samlingskiva med en del av hans prezeppelin - och postzeppelin material. En del är faktiskt riktigt bra, t.ex Tim Hardins gamla, If I were a carpenter. Andra låtar som jag verkligen gillar där är 29 Palms, Big Log och Jimi Hendrix's klassiker Hey Joe.

Eftersom jag har haft ganska ont har jag sovit dåligt och största delarna av nätterna har jag kollat på tv, varför är det så att även gamla serier som man aldrig skulle drömma om att titta på en vanlig kväll plötsligt kändes helt ok kl halv fyra på morgonen. Annars har jag kollat på en del dvdfilmer, t.ex. The Holiday, American Dreamz som var ganska dålig och Walk the line som faktiskt var lika bra som på bio.

Annars har jag läst lite, inte jättemycket men har äntligen läst Svinalängorna av Susanna Alakoski, förra årets Augustprisvinnare. Den var ju väldigt bra skriven och innehållet var jätteintressant men den kändes ändå så ..distanserad, jag försökte verkligen tycka om den. Annars om man gillar den typen av ämne så är Elsie Johanssons triologi Glasfåglarna, Mosippan och Nancy, så mycket mer känslor i, de t borde ha varit tvärtom eftersom tiden i Svinalängorna är så myckte närmare den tid 60 & 70-talet, som jag själv har växt upp i, men så var fallet inte.

Igår, torsdag, hade jag hoppats att jag skulle kunna börja jobba men jag överansträngde nog benet dagen innan när jag försökte gå lite mer, det kändes som om all värk kom tillbaka, på torsdagsmorgonen kunde jag bara gå och sitta med hyfsat stora besvär.

När H-I kom hem sent på eftermiddagen hade han en fru som om möjligt var sämre i ryggen och höft än den hade lämnat.

Med sig hade han iallafall en rolig cd med hem till mig, Atlantic 60 Anniversary R&B classics chosen by Ahmet Ertegun. Normalt sett inte min favoritmusik men med tanke på vår Montreuxutflykt förra året som var en hyllning till just Ahmet Ertegun, så var den ganska passande. Kanske mer än så eftersom de två sista låtarna på skivan är Le Freak och We are family, både framfördes under stort jubel på Montreuxkonserten av Nile Rodgers som var en fantastisk bra konferencier och gitarist.. De sista 40 minuterna stod alla upp och sjöng med och klappade händerna till just de två låtarna.
Iallafall blev jag väldigt glad för den!

Att jag verkligen levde mig in i det kunde man inte minst se på min ena ring som hade hamrats mot ringen som jag hade den andra handen. Efter att ha tagit av den på morgonen kunde jag inte för mitt liv få på den igen.

När jag kom hem fick det bli en tur till silversmeden som fick knacka ut den. Har den blivit överkörd av en bil undrade han. Ja man skulle kunna tro det av utseendet att döma, men det var av ren glädje den hade blivit demolerad.


Just nu ser jag fram emot tre saker, alla väldigt själviska, att ryggen ska bli bättre, att min tripp till Kalifornien ska bli bra och att min födelsedag blir lyckad.

Angående min födelsedag har jag beställt catering, dock inte bestämt hur mycket än, inbjudningarna har inte kommit iväg denna veckan till de arbetskompisar som jag har tänkt bjuda, de blir förhoppningsvis utskickade i början av nästa vecka istället.

Jag hoppas så att alla kan komma, i synnerhet mina bästa kompisar på jobbet. Så tråkigt om alla är bortresta just då. Det kommer att bli mycket av allt iallfall!!!!